Från sommarvillor till stugliv

Redan på 1800-talet byggdes sommarvillor i Finland, men ännu under den första tiden av självständigheten var sommarvillor bara få förunnat. Antalet sommarvillor uppgick då till ungefär tretusen. Först på 1950-talet blev stuglivet en del av hela befolkningens fritid. I slutet av år 2006 fanns det nästan en halv miljon fritidshus i Finland.

I Finland började man bygga fritidshus egentligen först på 1800-talet då det förmögna borgerskapet lät uppföra sommarvillor i villasamhällen utanför de största städerna. Villorna var för det mesta stora och utsirade och avsedda enbart för fritid och sommarlov. Till en början var det för det mesta bara stadsfamiljer som skaffade sig sommarvillor. Fenomenet med sommarvillor har alltså sitt ursprung i stadskulturen.

I början av 1900-talet fanns det drygt tusen sommarvillor i Finland och då landet blev självständigt omkring tretusen. Också de första koloniträdgårdarna grundades då landet blev självständigt, i Tammerfors år 1916 samt i Helsingfors och Uleåborg år 1918. Från och med 1930-talet grundades koloniträdgårdar också i flera andra städer.

Bara de förmögna ägde sommarvillor i början av självständigheten

Tiden mellan världskrigen var i Finland en tid av ekonomisk tillväxt och utveckling. Under denna tid fördubblades stadsbefolkningen. Antalet lediga eller obebyggda strandtomter började minska i närheten av de stora städerna och man var tvungna att bege sig längre bort för att hitta lämpliga sommarställen. Avståndet var dock inget hinder eftersom kommunikationerna snabbt förbättrades. Från och med början av 1920-talet blev busstrafiken och personbilar allmännare och de trängde så småningom undan järnvägs- och båttrafiken vid transport av sommargästerna.

Under de två årtionden som följde efter självständigheten fyrdubblades antalet sommarvillor. Den förmögna befolkningen i tätorterna på landsbygden och i industricentra började följa stadsbefolkningens exempel och skaffade sig sommarvillor. År 1940 fanns det mer än 20 000 sommarvillor i Finland. De sommarvillor som byggdes efter självständigheten var enkla och praktiska. Villorna var inte längre så dekorativa och utsirade och man började ta efter förstädernas egnahemshus. Allt oftare byggdes också små weekendstugor. Trädgårdsarbeten var en viktig del av livet på sommarvillan och de frukter och grönsaker som man själv odlade i trädgården var en viktig del i familjens kosthållning.

Ägandet av sommarvillor vanligare efter krigen

Efter krigsåren blev det vanligare att skaffa sig sommarvillor. När man på 1930-talet i genomsnitt skaffade 900 nya villor om året var antalet redan femfaldigt på 1950-talet, dvs. 4 800 villor om året.

På 1950-talet blev stuglivet hela befolkningens fritidssysselsättning. Enbart under 1950-talet ökade vårt lands bestånd av sommarvillor mer än under de tidigare hundra åren totalt. Urbaniseringen gjorde att fritidshusen blev vanligare då en stor del av befolkningen som föddes på landsbygden flyttade till städerna för att arbeta inom industri- och servicenäringarna. Samtidigt fick människorna så småningom också mera fritid. När lördagen blev en ledig dag på 1960-talet kunde man tillbringa allt mer tid på stugan under veckosluten.

I sin doktorsavhandling (1966) redogjorde Olli Vuori för antalet sommarvillor under 1960-talet och innan. År 1950 fanns det uppskattningsvis 40 000 villor, år 1960 redan 88 000. År 1962 översteg antalet fastigheter gränsen på 100 000, dvs. var trettonde bostadshushåll ägde ett fritidshus.

Längtan till landsbygden var en av orsakerna till att sommarbebyggelsen blev vanligare. År 1960 var hälften av invånarna i städerna och köpingarna första generationens stadsbor, dvs. födda i landskommuner. Villaägarna var ännu då koncentrerade till några stora städer. År 1962 bodde omkring 42 procent av villaägarna i de tre största städerna och mer än 55 procent i de tio största städerna. Å andra sidan blev också villaägandet bland invånare i landskommunerna snabbt vanligare. År 1940 ägde invånarna i landskommunerna bara omkring fem procent av villorna i Finland, år 1962 var andelen redan nästan en femtedel.

Villaägandet blev mer folkligt under slutet av 1950-talet då anspråkslösa fritidshus och weekendstugor småningom blev vanligare. Då det inte längre fanns några höga krav på villornas storlek och utrustningsnivå kunde allt fler skaffa sig ett fritidshus. Man kunde njuta av friluftslivet och naturen också i en anspråkslös stuga.

En motsatt trend började synas under 1960-talet: man började kräva mera utrymme och samma utrustningsnivå som i stadsbostäderna. Sommarbostaden började användas flitigare som familjens andra bostad och inte enbart under sommaren. Från att enbart ha varit en bostad för sommarbruk blev sommarbostaden på detta sätt så småningom en fritidsbostad.

1980-talet var toppåren för byggandet av fritidshus

I folkräkningen år 1970 samlades för första gången in uppgifter för statistik över fritidshus. Antalet fritidshus uppgick då till 176 000. Samtidigt hade ägandet av fritidshus blivit vanligt bland alla befolkningsgrupper. År 1970 klassades nästan en fjärdedel av överhuvudena i de bostadshushåll som ägde ett fritidshus efter socioekonomisk ställning som arbetare, medan 30 procent av överhuvudena i alla bostadshushåll var arbetare.

I folkräkningen år 1980 fanns det 251 700 fritidshus, dvs. antalet hade ökat med 43 procent under tio år. Antalet fritidshus fortsatte att öka och ökningen var kraftigast under 1980-talet: mer än 100 000 nya hus på tio år. Antalet fritidshus steg både på grund av att nya hus byggdes och på grund av att gamla bostadsbyggnader började användas som fritidshus.

År 1990 fanns det 368 000 fritidshus, dvs. 46 procent mer än år 1980. Därefter har byggandet av fritidshus minskat, under 1990-talet ökade antalet med bara 23 procent. När det i början av 1990-talet årligen färdigställdes omkring 8 000 nya fritidshus, har antalet de senaste åren bara varit omkring hälften. Under vår självständighetstid har beståndet av fritidshus ökat till nästan en halv miljon: i slutet av år 2006 fanns det totalt 475 000 fritidshus i Finland.

Flest fritidshus i Egentliga Finland

I slutet av år 2006 fanns det flest fritidshus i Egentliga Finland, omkring 47 000. Också i Birkaland och Södra Savolax fanns det över 40 000 fritidshus. Sett efter kommun fanns det flest fritidshus i Kuusamo, mer än 6 000, samt i S:t Michel, Kuopio och Ekenäs (figur). Totalt 29 kommuner hade fler än 3 000 fritidshus.

Å andra sidan finns det också kommuner med mycket få fritidshus eller där antalet minskat som t.ex. i de stora städerna. År 1970 hade Helsingfors ännu mer än 2 000 fritidshus och Esbo nästan 4 000, men i slutet av år 2006 var antalet byggnader som klassas som fritidshus bara 391 i Helsingfors och 1 653 i Esbo.

Flest fritidshus efter kommun 31.12.2006

I slutet av år 2006 fanns det flest nya fritidshus, som byggts år 1990 eller senare, i Lappland där antalet uppgick till nästan 10 000, dvs. en tredjedel av fritidshusbeståndet i Lappland. Andelen nya fritidshus var minst i Östra Nyland och Nyland där bara mindre än en sjättedel av fritidshusbeståndet hade färdigställts år 1990 eller senare. Under de senaste åren har byggandet av fritidshus varit livligast i Lappland, Södra Savolax och Egentliga Finland där omkring 400 nya hus färdigställts årligen.

Sommarbebyggelsen är koncentrerad till områden kring de stora städerna i Södra Finland samt till områden med många vattendrag. I hela landet finns det i dag i genomsnitt 1,6 fritidshus per kvadratkilometer land. Sett efter landskap är den tätaste bebyggelsen av fritidshus i Nyland, 4,7 fritidshus per kvadratkilometer. Också i Egentliga Finland och Päijänne-Tavastland finns det i genomsnitt fler än 4 fritidshus per kvadratkilometer. I Lappland och Kajanaland samt i Mellersta, Norra och Södra Österbotten finns det däremot bara färre än ett fritidshus per kvadratkilometer.

Tätheten av fritidshus har ökat från år 1970 mest i Egentliga Finland och på Åland, dvs. med mer än två och en halv per landkvadratkilometer. Också i Egentliga Tavastland, Päijänne-Tavastland, Södra Karelen, Södra Savolax och Birkaland har beståndet ökat med i genomsnitt mer än två fritidshus per kvadratkilometer land.

I slutet av år 2006 hade 12 kommuner fler än 10 fritidshus per kvadratkilometer. Bebyggelsen var tätast i Kaskö, Merimasku, Gustavs, Sammatti och Velkua där det fanns i genomsnitt 16-18 fritidshus per kvadratkilometer land.

Fritidshus per kvadratkilometer efter kommun 1970 och 2006

Sommargästerna viktiga för näringarna i kommunen

Flera kommuners invånarantal fördubblas under sommarmånaderna. Sommargästerna är viktiga för köpmännen och tjänsteleverantörer i flera kommuner. År 2005 fick Mäntyharju, Ekenäs, Puumala, Asikkala och Ruokolahti ta emot flest sommargäster utanför den egna kommunen, dvs. mer än 5 000 gäster. Under sommaren ökade befolkningen relativt sett mest i Gustavs eftersom antalet sommargäster var fyra gånger större än kommunens eget invånarantal.

Fritidshuset är vanligen beläget nära ägarens hemort. År 2005 ägde omkring en tredjedel ett fritidshus i sin bostadskommun och omkring 60 procent i sitt hemlandskap. Invånarna i Iniö, Houtskär, Kökar, Kuhmo, Ranua och Gustavs var mest trogna sina hemkommuner. Däremot ägde mindre än 30 procent av alla nyländska stugägare en sommarbostad i hemlandskapet. Enligt barometern över fritidshus 2003 var avståndet till stugan i genomsnitt 107 kilometer, för hälften av stugägarna var avståndet mindre än 50 kilometer.

Fritidshusens storlek ökat

I slutet av år 2006 var den genomsnittliga ytan på fritidshusen 47 kvadratmeter. Efter år 1970 har storleken ökat med omkring sju kvadratmeter. I slutet av år 2006 fanns de största fritidshusen i Östra Nyland, där den genomsnittliga ytan var 53 kvadratmeter. De minsta fritidshusen fanns åter i Södra Karelen, där den genomsnittliga ytan var 43 kvadratmeter. I hela landet fanns det totalt omkring 23 000 fritidshus på över hundra kvadrat, medan antalet små fritidshus på mindre än 20 kvadrat uppgick till 37 000. Den genomsnittliga ytan på nya fritidshus byggda på 2000-talet var 61 kvadratmeter, medan bara 4 procent av de nya fritidshusen var mindre än 20 kvadrat.

År 2006 var den genomsnittliga åldern på ägare till nybyggda fritidshus 53 år, medan den genomsnittliga åldern på alla stugägare var 60 år. Färre än 25 000 stugägare var under 40 år, dvs. bara 6 procent av alla stugägare. En femtedel av bostadshushållen som äger fritidshus hade under 18-åriga barn.

Bättre utrustningsnivå

I dag behöver stuglivet nödvändigtvis inte vara primitivt, dvs. utan bekvämligheter eller nöjen. Enligt barometern från år 2003 var 70 procent av fritidshusen anslutna till elnätet. Dessutom producerades elström närmast med solpanel och generator, vilket innebär att totalt mer än 80 procent av fritidshusen hade elström.

Tillgång till rent dricksvatten var däremot inte lika självklart. Hälften av stugägarna hade med sig dricksvatten i kärl och nästan hälften använde egen eller grannens brunn. Huvudbyggnadens och bastuns avloppsvatten filtrerades i huvudsak i marken, antingen direkt eller via en slamavskiljare. Bara en procent av tvättvattnet i bastun leddes direkt ut i vattendrag. Den största delen, dvs. 70 procent av fritidshusen hade ett traditionellt utedass. Resten hade toalett inomhus eller mulltoalett antingen inomhus eller utomhus.

Enligt barometern från år 2003 hade 16 procent av fritidshusen ingen egen strand. Hälften av fritidshusen lämpade sig för användning på våren, sommaren och hösten, men inte för åretruntboende. Omkring 29 procent kunde användas också på vintern och en femtedel enbart på sommaren.

Tabeller:
Fritidshus efter landskap 1970-2006 (Excel-tabell)
Kommuner där antalet fritidshus minskat mest 1970-2006 (Excel-tabell)
Kommuner där antalet fritidshus ökat mest 1980-2006 (Excel-tabell)

Förfrågningar: Arja Tiihonen (09) 1734 3272

Källor och länkar:

  • Statistiken över fritidshus, ingångssida
  • Statistiken över fritidshus 2006, Statistikcentralen
  • Nieminen, Markku (2004). Kesämökkibarometri 2003,keskeisiä tuloksia postikyselyaineistosta. Tilastokeskus, sisäasiainministeriö. (Ung. Fritidshusbarometern 2003, centrala resultat av postenkätmaterial. Statistikcentralen, inrikesministeriet.
  • Byggnads- och bostadsproduktion, Statistikcentralen
  • Vuori, Olli(1966). Kesähuvilaomistus Suomessa. Kartoittava tutkimus kesäasutuksesta ja huvilanomistuksesta taloudellisena ilmiönä. Turun yliopiston julkaisuja, Sarja C osa 3. (Ung. Ägande av sommarvillor i Finland. En kartläggande undersökning av sommarbebyggelsen och villaägandet som ett ekonomiskt fenomen. Åbo universitets publikationsserie, Serie C del 3.

Senast uppdaterad 18.6.2007